Melina Robert Pichon Wikipedia – Den olympiska facklans utmanare Mélina Robert-Michon pratade med Stadion om sina förhoppningar, drömmar och övergripande syn på lanseringsproceduren mindre än hundra dagar före OS i Tokyo. Vi har också fått en kvalificerad bekräftelse från det franska friidrottskraftverket att det kommer att tävla i olympiska sommarspelen 2024 i Paris. Prata med en tävlingsidrottare som är full av passion.
Den hämtar inspiration från rörelser som nu pågår eller planeras för förbund och klubbar. Eftersom adaptiv sport redan är en del av allmän friidrott hos Fed och i många klubbar, tror jag att idrottare är mer medvetna om problemet. Så det är bra, och det är synd att det inte gjordes tidigare, enligt min mening.
Du pratade om hur värdskapet för OS 2000 i Sydney verkade så långt utanför din räckhåll under J-100-konferensen. Så vad hände efter det? Stora möjligheter! När jag först började tävla, vid 21 års ålder, var bara kvalet till OS en stor del för mig. Att vinna spelen och ta hem trofén är höjdpunkten för alla idrottare.
Eftersom han eller hon fungerar som en utmärkt representation av alla franska idrottare, och eftersom det kommer att finnas två i denna situation. Med så stora ögon undersökte jag en gång jordklotet, säker på att jag var en outsider. Lite har förändrats under de senaste två decennierna, så det här är din chans att lära dig att ingenting är permanent och att varje mål kan uppnås med tillräckligt med engagemang och uthållighet.
Vad tycker du om den moderna rollen som budbäraren?
Jag vägrar att acceptera det. Man kan vinna flera medaljer och till och med tävla i OS mer än en gång, men bara en individ kan någonsin vara “flaggbärare” för sitt land. En gång vart fjärde år tilldelas en förtjänt idrottare detta pris. Betydelsen av denna komponent kan inte överskattas.
Känner du att du tillhör en större helhet?
Jag känner att det är flaggbärarens ansvar att tala för alla franska idrottare, från de knappt kvalificerade till de oprövade. De som bär den olympiska flaggan bör representera alla olympier, inte bara medaljkandidater. Alla där är på ett mål av något slag; alla har en bakgrund och någon form av kostnad förknippad med att komma till den punkten. Vid OS kan mindre kända sporter och grenar få den uppmärksamhet de förtjänar.
Så, det är ditt sjätte år på college, hur känner du dig? Hur ofta deltar du i tävlingen? Årligen, vartannat år, årligen osv. Efter att ha lärt sig något nytt från varje möte är svaret alltid “nej”. Det jag har lärt mig vid varje olympiska spel har gett mig ett nytt perspektiv för att ta itu med de efterföljande karriärerna. Tack vare Covid vet jag att sammanhanget kommer att vara annorlunda varje gång jag försöker lära mig något nytt.
Här får jag säga att jag skulle ha varit glad hela tiden om det hade blivit annorlunda. Din totala olympiska prestation har ökat kontinuerligt sedan du först började tävla. Nu när du blev tvåa i Rio, vad har du planerat för resten av sommaren? Jag vill inte lämna scenen nu när jag har tagit mig upp där. Hur galet det än är att vinna en OS-medalj tror jag att det är ännu mer häpnadsväckande att hålla mästerskapet.
Jag måste ta mig igenom det här sista hindret, och jag är beredd att göra vad som helst. Det fina med sporten ligger i det faktum att det i slutändan bara är ett spel där ingenting är säkert. Om det var okomplicerat eller förväntat, skulle smaken inte vara densamma. Hur mår du? Det är förvisso oroande, men vi lär oss att leva med det. Min praktikupplevelse hittills har varit positiv, även om jag inte har kunnat göra så många som jag hade velat.
Jag kom tillbaka till USA efter att ha arbetat i Boulouris (Var) i 15 dagar. Det fungerade som min verksamhetsbas för året, så jag var åtminstone inte tvungen att flyga halvvägs över världen bara för att få mitt uppträdande uppskjutet. Jag deltog i Reunion i december och blev omedelbart insatt i den hybrida sociala scenen. Jag kunde möta upp Benjamin Compaorés trehoppslag och spjutkastarna på Boulouris.
Denna kollektiva vitalitet är fantastisk att upptäcka. För att komma närmare 70-meterströskeln, har du gjort några tekniska justeringar? Berätta för mig om den senaste utvecklingen inom din teknik. Ja, eftersom jag behöver behålla kontinuiteten i mina ansträngningar. Om jag bara hoppar 66 meter kvalificerar jag mig inte till OS, och jag vill vinna guldet. Avståndet på 70 meter eller mer är vad jag siktar på så småningom.
Vi gjorde vissa förändringar eftersom det var avgörande att jag fortsatte framåt. Det här är knappast banbrytande framsteg, utan snarare stadiga förfiningar som hjälper mig att växa inom mitt område varje år. Vi gjorde några preliminära justeringar där för att se om jag kan behålla min motivation under en ännu längre tid. För att förhindra att den välter när du går fram, höj den över huvudet och sprid fingrarna bredare.
Mina lanseringsvinklar brukade vara blandade eftersom jag hade för vana att stänga handen lite. Vi bara klfrestas att göra några mindre justeringar. För att få en mer exakt uppfattning om banans branthet, hastighet etc., gjorde vi även mätningar vid återföreningsstadiet, och jag upprepade e xperimentet vid Boulouris. Att det förbättras med tiden är anledning till optimism.
Det typiska intervallet är mellan 38 och 41, men i dessa fall var jag vanligtvis i mitten av 30-talet. Det önskade resultatet är att det fortsätter att gå uppåt. Vi får se hur han gör det på tävling, men han börjar komma i form, och det ger mig hopp. Under den gångna vintern kom jag till rätta med hur väl jag hade anpassat mig till den nya rutinen. Ingenting slår en hälsosam dos av konkurrens, därför återstår det att se när det börjar sitt anfall.
I en vidare mening, hur balanserar du dina roller som mamma och idrottare?
Det är sport i ett icke-sportsligt sammanhang. Några av de val jag gjorde blev okej. Detta hjälper mig att hålla mitt liv i en rimlig balans. Jag tror att det är omöjligt för en idrottare att bli framgångsrik på planen och i sitt privatliv om de båda är svaga. Det finns tillfällen då det är mer utmanande, när återhämtningen går långsammare och när jag behöver vara mer organiserad, men i allmänhet mår jag bra.
Inspirationen jag får från mina tjejer är enorm. Jag hoppas kunna inspirera dem att tro på sig själva och sina förmågor, trots att de kan vara kvinnor eller föräldrar. Jag har ett supportsystem och använder det som extra enhet. Det här projektet är tillägnat mina tränare som alltid har funnits där för att backa upp mig. Som en enhet lägger vi upp planer och förbereder oss för spelen.
De tar alltid upp hur länge din karriär varade (41 år) men ingen frågar någonsin hur allt började för dig. Mest av en slump. Jag blev först intresserad av sport på college, men jag har alltid varit fysiskt aktiv (spelat volleyboll, handboll och judo). Min PT rådde mig att engagera mig i en grupp utanför skolan. Det faktum att jag var i mörkret ursäktar inte på något sätt min passivitet.
Efter att ha avslutat min sportsäsong bestämde jag mig för att göra lite UNSS för att fylla min tid. Vår tränare tog oss hit för att prova på tävlingssporter eftersom vi var en liten grupp. Jag introducerades för en tränare på klubben, och han besökte mitt hus flera gånger innan jag gick med när jag kom tillbaka till skolan (klubben låg nära min skola). Jag var tvungen att träna lite, men jag ångrar det inte eftersom jag känner mig mer självsäker nu när jag har gjort det.
Du började förmodligen inte delta i sport av en gränslös brunn av entusiasm
Okej, nu förstår jag. Efter det kunde jag koppla av och njuta mer av den goda vibben och det intressanta sällskapet. Efter att ha provat några andra tillvägagångssätt hittade jag äntligen min diskcoach, och jag har aldrig sett tillbaka. Jag tyckte att det var intressant att en så liten grupp idrottare hade samlats för de franska mästerskapen.
Jag visste inte hur de gjorde det, men de kunde göra långa, exakta kast. Det bara sänkte mig. Jag njöt av den hjärtliga miljön och den livliga interaktionen mellan alla. Även om vi fokuserar på individuell prestation, drogs jag till teamträningsdelen av vår sport. Händelserna som följde inträffade vid ett snabbt klipp.
Det är sant att vissa tider är tuffare än andra, men jag tror att det att vara gravid har hjälpt mig att ta mig igenom de tuffaste. Du kan lätt tappa “varför vi gör det här” ur sikte efter en rad fantastiska säsonger, och de hjälpte mig att göra min poäng. Jag kunde säga om jag hade missat det eftersom jag hade slutat idrotta för att koncentrera mig på min första graviditet.
